På alla större arbetsplatser och i alla organisationer finns anställda som på något sätt är missnöjda eller irriterade på sin arbetsgivare. Det smått unika med Arriva är att det är svårt att hitta någon som har något gott att säga om företaget som de arbetar för.
De senaste åren har för de anställda visat en arbetsgivare som inte skyr några medel. Efter den senaste upphandlingen av Pågatågen där Arriva återigen stod som vinnare ville företaget inte längre acceptera att ingångna avtal gällde utan valde att ifrågasätta om det lokala avtal man tidigare tecknat över huvud taget existerade (?). Med denna strategi som grund gick man sedan vidare och anställde ny personal utifrån egna – lägre – lönenivåer än avtalat.
Att även anställda på Pågatågen har rätt till pauser i arbetet accepterades inte heller av arbetsgivaren – skyddsombuden fick ta frågan till Arbetsmiljöverket – som gick på skyddsombudens linje. Klappat och klart för schemalagda pauser då kunde man förvänta sig? Nej – Arriva valde att bestrida beslutet från Arbetsmiljöverket och överklagade till Förvaltningsrätten. Där förlorade man sedan.
Ungefär samtidigt som dom föll i pausfrågan så kom nästa stora nyhet ut: Arriva avsåg inte att nyttja möjligheten till korttidspermitteringar med anledning av pandemin utan ville istället tvinga alla att acceptera en sänkning av arbetstiden från 100% till 80% anställning – så kallad hyvling av arbetstiden. Något som inte uppskattades av personalen. Att få sin anställning och inkomst kapad med en femtedel över en natt samtidigt som ens arbetsgivare förbehåller sig rätten att närhelst de själva anser sig ha behov utnyttja en för mertid är en riktigt dålig lösning.
Genom hela den här resan satt Seko fast i fredsplikt, bundna av centralt kollektivavtal. Det var upp till den lokala Seko klubben på Pågatågen att försöka komma överens med en arbetsgivare som inte visade någon vilja till samarbete. Med hot om uppsägning försökte nu Arriva istället att påverka personalen att gå med på de ensidigt satta försämrade villkoren.
Utan en klubb med duktiga lokala företrädare, uppbackade av ett starkt kollektiv kunde det ha slutat illa. Men det gjorde det inte. Seko Klubb Pågatåg stod stadigt i konflikten och höll sina medlemmar informerade och uppdaterade om vilka rättigheter de hade. Man fick igenom sina pauser, man gav medlemmarna den styrka som krävdes för att säga nej till Arrivas bud om försämrade villkor och man drev tillsammans med förbundet framgångsrikt igenom det centrala avtal som återupprättar det lokala kollektivavtalet på Pågatågen.
Arriva har nu fått backa på punkt efter punkt. Istället för att ta ett steg tillbaka och granska sin egen roll och påverkan i den situation som nu råder letar man istället syndabockar som kan förklara varför allsköns elände drabbat företaget. Någon ska få betala för de orättvisor man anser sig utsatt för och denna någon man siktat in sig på verkar vara huvudskyddsombudet och den fackliga företrädaren Ola Brunnström. Arriva har gjort klart för Brunnström att de vill bli av med honom och att de är beredda att betala för det. Kanske hoppas Arriva nu att deras agerande ska skapa splittring inom Seko och en rädsla för att organisera sig och ställa upp som lokal företrädare. I så fall hoppas man förgäves. Om något så stärker detta vår uppfattning att det vi gör är viktigt och måste fortsätta. Vi vill genom detta visa att vi alla står bakom Pågatågens huvudskyddsombud och sympatiserar med den kamp som han själv och klubben för mot ett företag som gång på gång utmärker sig som branschens mest tondöva arbetsgivare.
Den inkompetens som präglar Arrivas agerande kan inte tillåtas fortsätta. Nu måste de ansvariga ägarna dra i nödbromsen! Det är dags för arbetsgivaren att släppa prestigen och sätta sig ned och diskutera. Alltför mycket tid har spillts i onödan de senaste åren. Grundfrågan måste vara: ”Hur kan vi tillsammans skapa förutsättningar för ett lönsamt bolag med nöjd personal fram till kontraktets slut 2026?”
Endast så finns en väg framåt
Seko Lok Pendeln
